Vården av tarmcancer är alltid individuell. Tymörens lokalisation, storlek, spridningsgrad och patientens allmäntillstånd inverkar på vården.
Operativ behandling
Den vanligaste vårdmetoden vid tarmcancer är operation. Målsättningen är att avlägsna tumörsegmentet av tarmen med närliggande frisk vävnad och lymfkörtlar. Genom att ta bort skenbart frisk vävnad strävar man till att även alla enskilda cancerceller elimineras.
Oparation används antingen som enda vårdform, eller kombinerad med strål- och kemoterapi. Den vanligaste kirurgiska varianten är öppen s.k. laparotomi. Nuförtiden kan en del av tarmcanceroperationerna även utföras laparoskopiskt dvs. genom titthålsoperation.
Strålbehandling
Strålbehandling eller radioterapi utgörs av högenergetisk, joniserad strålning, som alstras av en särskild strålbehandlingsaparat. Med strålbehandling strävar man till att förstöra cancercellerna och minska tumörens storlek. Bestrålningen påverkar i synnerhet celler som befinner sig i delningsfas, av vilka det finns fler av i cancervävnad an normal sådan.
Strålbehandling är en form av lokalterapi som begränsar sig till cancerceller inom den behandlade regionen. Terapin ges som små engångdoser ofta under en eller flere veckor. Strålbehandling är smärtfri och gör inte patienten till en strålningskälla. Radioterapi kan medföra vissa biverkningar som är avhängiga av målorgan och cäcnader, antaled behandlingar och strålningens totaldos. Till biverkningarna hör irritation av hud och slemhinnor och eventuellt diarré. I allmänhet används radioterapi endast vid behandlingen av ändtarmscancer, antingen före eller efter operation. Strålbehandling används också om tumoren ej varit operabel.
Ofta kombineras radio- och kemoterapi. Medelst dylik kombination kan man oftas reducera tumören såpass att den blir operabel, eller symptomen mildras.
Kemoterapi
Cytostatika är läkemedel som är menade att förinta cancerceller. Kemoterapin vid tarmcancer består i allmänhet av flere samtidigt använda läkemedel. Man använder kombinationsterapi för att få bättre vårderesultat, eftersom de olika medicinerna påverkar cancercellerna via olika mekanismer.
Effekten av cytostatika begränsas dock ej till cancercellerna, de skadar även celldelningen i kroppens normala vävnader. De vanligaste biverkningarna av cytostatika är smärtande munslemhinnor, diarré, minskat antal via blodkroppar, trötthet och illamående.
Cytostatika ges även för att förhindra recidiv (återfall) av tjock- eller ändtarmscancer. Detta kallas för adjuvant eller tilläggsbehandling. Cytostatika används också vid utbredd tarmcancer för att minska tumören, lindra symptomen och bromsa ytterligare spridning.
Ny medicinsk behandling
Behandlingen av tarmcancer har framskridit avsevärt under det senaste årtiondet. Vid sidan av traditionella cytostatika har man tagit i bruk målinriktade läkemedel, vars verkan är skräddarsydd för att förhindra någon speciell process på molekylär nivå. Även nya medinska behandlingsformer är under utveckling, där man kommit längst vad beträffar behandling med antikroppar.
Behandling med antikroppar
Antikroppsbaserade läkemedel söker sig till en specifik målmolekyl. När antikroppen binder sig till denna målmolekyl hämmas dess funktion, och på detta sätt hindras fortsatt celldelning och tillväxt av tumören. En antikropp som fäst sig på tumörcellen kan även funktionera som en signal till kroppens eget immunförsvar att cellen är onormal och bör förstöras. Som mål för antikropparna har man valt sådana molekyler som förekommar rikligt i cancervävnad men endast sparsamt i kroppens övriga vävnader. Genom noggrann specificering av målet stävar man till att antikroppsmedicinerna skulle ha mindre negativa verkningar på normala vävnader i jämförelse med konventionella cytostatika.
Uppföljning av vården
Recidiv av tjock- och ändtarmscancer kan dyka upp lokalt nära primärtumören, eller i form av metastaser till lever, lungor, bukhåla eller äggstockar. Mer sällsynta är metastaser i skelettet eller hjärnan. Till uppfjölningen hör skopier för att finna recidiv i tarmanastomosen och eventuella nya tumören. Tumörmarkören CEA hör också till kontrollundersökningarna. Om CEA stiger eller patienten har symptom tydande på recidiv, görs mer omfattande undersökningar. Kontrollerna kan upphöra efter 5 år om tumören ej recidiverat.